För ett tag sen skrev jag på insta stories om att jag pratat en del med min psykolog om barnen, uppfostran och gränssättning. Det var flera som var intresserade av att läsa mer om det. Jag är absolut inget proffs på området utan tänkte skriva hur vi tänker, vilka erfarenheter vi har och våra värderingar.

Familjen är ett team

Vi vill att vår familj ska fungera som ett team. En tight gäng där vi gör så gott vi kan att samarbeta och kommunicera, där vi hjälper varandra och vill utvecklas. Men ett team behöver såklart tydlig ledning och där står jag och David vid rodret.

Vi vill ha teamkänslan men med en tydlig gräns mellan barn och föräldrar. Vi vuxna bestämmer och har makten över vad vi ska göra och hur men vi vill involvera barnen så de känner sig viktiga och delaktiga. Men ibland är det svårt när barnen vill bestämma och man vill å ena sidan låta de vara delaktiga men samtidigt inte att de ska utnyttja sin makt. Då får man anpassa sig efter situationen och känna efter vad som funkar just då.

Det kan handla om småsaker som att Noel vill bestämma vilka skor han ska ha på sig fast jag har ställt fram andra. Han säger detta på ett sätt som gör att jag får känslan att nu vill han bara bestämma och visa att det inte spelar någon roll vad jag bestämt. Då kan man tänka att det är klart han kan få välja (om skorna lämpar sig för vädret osv). Men man kan också tänka att jag vill visa att han inte har makten när jag redan tagit fram vad han ska ha. Då handlar det inte om betydelsen i den specifika situationen utan mer göra det tydligt att mamma bestämmer. Detta har varit återkommande i många situation under Noels trotsfaser senaste året. Och då tror jag att i längden hjälper jag honom om jag är tydlig och inte låter han bestämma bara för att hans äger det.

Tydlig kommunikation

När det kommer till att kommunicera med barnen så är det alltid viktigt att vara tydlig. Vi försöker alltid (eller iaf ofta) förklara varför vi säger nej eller varför mamma t ex blir ledsen när du säger så. Att vara transparent, kommunikativ och visa känslor ger barnen en chans att faktiskt uppfatta hela situationen och bli empatiska. Vi vill gärna att barnen kommunicerar och vågar visa känslor.

Ett nej måste alltid vara tydligt och behöver såklart inte förklaras varje gång. Min erfarenhet är att det är viktigt att säga nej/stopp och vara tydlig i sitt kroppsspråk vad man menar. Man behöver inte bli irriterad eller skrika utan oftast funkar det bäst om man kan behålla. Men efter att ha sagt nej 23 gånger om samma sak är det klart att man kan behöva höja rösten. Beroende på situation kan det vara effektivt att fysiskt flytta barnet därifrån.

Svårare balans med barn nr 2

Jag upplever att det är svårare att hålla sig till hur man vill uppfostra när man har två barn. Tålamodet räcker inte alltid till och man kan inte vara 100% närvarande med båda. Ibland upplever jag att vi blivit lite mer accepterande och lata med Mila och det ger konsekvenser. Hon är också mer viljestark och häftigare temperament än Noel så hon behöver ännu tydligare gränser. Så senare tiden har vi skärpt till oss lite och det börjar ge resultat.

Men det är många gånger jag tappat humöret när Mila fortsätter ta samma ska om och om igen som hon vet att hon inte får. När det är 7 gången hon hämtar tändaren och låtsas att hon tänder ljusen så visar jag att det inte är okej. Jag säger tydligt nej och lyfter henne till en annan plats.

Värderingar och mål

Jag tycker att det är viktigt som föräldrateam att prata igenom hur man vill uppfostra barnen, vad men vill föra vidare från sin egen uppväxt och vad som är viktiga grundpelare. Vi gör det ibland men kan bli ännu bättre på att prata om det och faktiskt fundera på vad vi vill uppnå och hur detta ska genomsyra vårt sätt att vara.

Vill ha trygga barn, som vågar försöka göra saker själv och tro på att man kan. Detta försöker vi uppnå genom att låta de försöka, visa att de själva kan och uppmärksamma både bra försök och när de lyckas.

Vi vill såklart ge barnen mycket av våran tid genom att leka mycket med de, ta tid att sitta ner och prata och så. Men vi vill också låta de leka själva, låta fantasin flöda och bli självständiga. Vi finns i närheten men de kan sysselsätta sig själva eller tillsammans. Vi låter de även vara med i det vi gör. De hjälper till att tömma diskmaskinen, lägga in tvätt, laga mat, fixa i trädgården osv. Det är roligt när man gör saker tillsammans och man får känna sig viktig.

Sammanfattning

Nu tänkte jag försöka sammanfatta hur vi tänker och tycker i en kortfattad lista. Here we go!

– Man kan aldrig ge för mycket kärlek.
– När barnen inte lyssnar eller är arga, avled de med något annat. Det funkar ofta!
– Teamkänsla! Involvera och engagera men inte låta barnen ta makten
– Tydliga gränser och kommunikation men inte bli arg
– Ge barnen mycket tid men också visa att de kan leka själva
– Prata igenom värderingar och gränsdragningar med din partner då och då

Och slutligen – detta är mina mål och hur jag vill ha det. Men det är inte alltid verkligheten. Ibland tar tålamodet slut och det är okej. Försök ta några djupa andetag och gör det bästa du kan. Föräldraskap är inte enkelt och inte självklart när du ställs inför nya situationer.