I måndags blev Mila 9 månader och idag är hon alltså 9 månader och två dagar. Och eftersom jag gick över tiden 2 dagar när hon skulle födas så har hon idag varit lika länge i min mage som utanför. Häftigt! Och för att fira detta tänkte jag bjuda på min förlossningsberättelse. Bättre sent än aldrig 😉

Jag och David har skrivit denna tillsammans och försökt skriva på ett humoristiskt berättande vis. Att föda barn är det häftigaste jag varit med om. Så otroligt coolt! För er som gillar att läsa förlossningsberättelse och vill läsa min första så finns den här.

Hoppas ni gillar det!

“Den 10 juni 2018 började precis som föregående dag slutat med rivning och diverse arbete med bytet av panel på gaveln på Vattenmåravägen 37. Med anledning av att Sandra vid den här tidpunkten hade gått över den estimerade tiden för nedkomst utfördes panelbytesarbetet primärt av David och Staffan (min bonuspappa), med viss “assistans” av Noel. Sandra förklarade den här förmiddagen att hon minsann trodde att någonting som liknade kraftigare förvärkar hade börjat komma igång, och lät därför meddela att hon ämnade tona ner de senaste dagarnas “aktiva livsstil” till förmån för lite mer soff-kompatibel aktivitet. Sandra hade dagarna innan putsat fönster, inventerat samtliga butiker i Mall of Scandinavia efter en klänning till sin syster, idkat igångssättningssamliv med sin bättre hälft, badat pool i den subtropiska sommarvärmen, städat hela huset, tränat, odlat sallad, gått långpromenader, bytt kamrem på bilen och hoppat 12 meter tresteg…typ. Summa summarum var det ganska rimligt att chilla i soffan – alldeles oavsett värksituationen. Så dagen flöt på – för de manliga delarna av familjen genom idogt hantverksjobb, turer till Bauhaus, Sörab, Hornbach medmera, och för Sandra genom slutförande av BB-packning samt konsumtion av choklad, diverse TV-program samt inte mindre än två nya Beckfilmer. Hela familjen Callermo fick sig dessutom även en härlig rabarberpaj till livs när fina vänner kom förbi och bjöd på igångsättningsfika.

Igångsättningsfikat fungerade uppenbarligen bra, typ kring kl 21 hade värkarna etablerat sig så till den grad att det konstaterades att David och Staffan skulle skippa att åka en sista sväng ärenden. Makarna Callermo (som vid det här laget primärt representerades av David avseende arbete av fysisk karaktär) fortsatte slutföra de sista förberedelserna; listor gicks igenom och det packades kylväskor, mobilladdare, sista klädesplagg och handdukar. Innan sänggående ringdes också ett samtal till Danderyds förlossningsavdelning mest för att kolla läget och förbereda de på ett senare samtal. De lät meddela att det såg ut att finnas plats under natten men tyckte baserat på värkintensiteten att det var bäst att gå och lägga sig för att få lite sömn. Efter en fullt hanterlig avslutning på kvällen gick makarna så och lade sig, för att försöka åstadkomma lite sömn innan den förmodade förlossningen skulle dra igång.

Så värst mycket sömn blev det emellertid inte. Sandra fick kraftigare och mer regelbundna värkar, och ganska snart ville hon ha hjälp av David att ta sig igenom dem med klappande och masserande. Paret Callermo sov i perioder om fem-tio minuter i taget mellan värkarna, vilket såhär i efterhand kan konstateras förmodligen aldrig kommer bli en sov-metodik som någon frivilligt kommer försöka ställa om till. Baserat på värkarnas tilltagande och det faktum att sjukhuspersonalen vid storebror Noels födelse hade förklarat att Sandra vid ett eventuellt syskon skulle åka in till sjukhuset i god tid beslutade makarna Callermo att göra sig av med sagda storebrodern Noel och ringa till förlossningsavdelningen på Danderyds sjukhus igen. Staffan kom som ett skott och hämtade Noel och ansvarig barnmorska på Danderyd sa att paret Callermo var varmt välkomna att åka in om Sandra kände att det var dags. Sandra muttrade visserligen lite om att “det säkert är för tidigt” och att “man ju inte vill sitta där och vänta i massa timmar”, men satte sig i alla fall i bilen och 03:27 rullade bilen hemifrån Vattenmåravägen mot förlossningsavdelningen på Danderyds sjukhus.

Bilresan förflöt lugnt och städat och Sandra kunde ta värkarna kontrollerat även om de stundtals gjorde lite ont. Trafiken var i princip obefintlig, och makarna Callermo kunde därför angöra parkeringen vid sjukhuset redan 03.45 – vilket var flera minuter snabbare än Google Maps estimerat. Makarna Callermo stegade in genom entrén till förlossningsavdelningen, och möttes av en sköterska som frågade om det var ett undersökningsrum eller förlossningsrum som önskades. Sandra, som tack vare sin världsklasskompetens på barnafödsloområdet uppenbarligen framstod som en cool brud som mest checkade läget (snarare än att vara mer än halvvägs genom sitt värkarbete), svarade avspänt att hon inte riktigt visste men att hon trodde att det rimligen borde vara ett förlossningsrum. Sköterskan gick således iväg och kollade medan makarna Callermo satte sig i en soffa. Sandra tog en värk, David tog en selfie och meddelade de närmast sörjande via de dedikerade Messenger-grupperna att man var framme på sjukhuset och att läget såhär långt verkade vara under kontroll.

Efter ett par minuter blev makarna Callermo visade till ett förlossningsrum. David bar in packningen och Sandra fick lägga sig på britsen. En tillfällig barnmorska frågade hur det kändes och Sandra berättade att värkarna gjorde ont men att det fortfarande gick ganska bra att andas igenom dem och slappna av (tack boken “Föda utan rädsla”)  Den tillfälliga barnmorskan satte CTG på magen och förklarade att Sandra skulle ha den i 25-30 minuter. Därefter skulle en annan – ordinarie – barnmorska komma och undersöka henne (såvida inget oväntat hände – för då skulle Sandra omgående trycka på larmknappen). Den tillfälliga barnmorskan tackade för sig, och lämnade makarna Callermo att vänta. Undersköterskan frågade om makarna Callermo ville ha något att dricka. Hennes närvaro i rummet hade dittills varit ganska oklar, men “saft är alltid saft” – och makarna Callermo tackade snällt ja till varsitt glas.

När undersköterskan kom tillbaka med saften var Sandra mitt i en värk och tog den fokuserat. Undersköterskan satte sig bredvid och observerade med en nyfiken, lätt förvånad blick. “Oj vad hon verkar fokuserad” såg det ut som hon tänkte om Sandras proffs-tagande av värk. Värken gick över, och undersköterskan räckte över saft till makarna Callermo. Saften var kall och god, och David nämnde något om att det är “bra med saft – både energi och svalka”. Makarna Callermo småpratade med varandra och undersköterskan och allt verkade coolt.

Plötsligt skrek Sandra till. “Vad är det som HÄÄÄÄNDER!?”. En oerhört kraftig värk tog fullkomligt över Sandras kropp och hon slängde sig från ena delen av sängen till den andra, höll krampaktigt i handtagen och skrek. Hon kände hur alla muskler spände sig, det var omöjligt att ligga stilla och hon kissade på sig. Den ordinarie barnmorskan Annica kom in som ett skott och drog av Sandra byxorna, gjorde en snabb undersökning och förklarade att barnet kommer om några få värkar. Ej heller denna gång skulle de bli hemskickade, konstaterade Sandra – och Annica fnissade till. Hon frågade sen vilken position Sandra ville krysta i. Sandra svarade att hon ville stå på knä och hänga över sängen och då hjälpte barnmorskan och David till att lyfta upp Sandra till rätt position. Första krystvärken kom och Sandra jobbade med kroppen. Därefter förklarade Annica att Sandra skulle flåsa sig igenom nästa krystvärk och inte trycka på. Så kom värken och Sandra flåsande och försökte bemästra den till synes omöjliga uppgiften att inte krysta under en krystvärk. Lite som att försöka stå still under en jordbävning, eller inte bli blöt av en flodvåg. Samma instruktioner gavs även för de två kommande krystvärkarna, och det kändes som en fullständigt orimlig uppgift. Sandra gjorde dock sitt bästa medan Annica tryckte varma handdukar mot underlivet. Annica förklarade att såväl handdukarna som instruktionen att inte krysta var för att minska risk för bristningar. På den femte krystvärken fick Sandra äntligen sluta hålla emot och istället arbeta med värken och försöka krysta ut barnet. Kort därefter kom bebisen ut i hinnorna dom sprack när hon landade på britsen. Hon skrek direkt och barnmorskan Annica hjälpte till att få bort hinnorna. Därefter lyftes bebisen upp till den nyblivna tvåbarnsmammans bröst. Klockan var 04.14, och projektet “förlossning” var avklarat på under en halvtimme från det att makarna Callermo steg ur bilen.

Lakanen byttes i samma veva som Sandra tog sig runt och la sig på rygg. Bebisen kommer upp på bröstet och föräldrarna beskådade underverket. Sedan fick David hjälpa till att klippa navelsträngen. Barnmorskan tryckte sedan på magen och jobbade på att få ut moderkakan och det gick ganska enkelt.

Därefter undersökte barnmorskan Sandra och hon berättade att det inte fanns behov att sy och allt såg fint ut. Föräldrarna fick sedan välja pålägg och dricka till fikat och sköterskan och barnmorskan lämnade rummet. Sen kom fika och den intogs medan bebisen letade efter bröstet och började äta. ”