Barn är fantastiska människor! Jag tänker ofta att vi borde lära oss mer av barnen. Den bekymmersfria inställningen där ingenting är ett problem. Nåja, ibland är allt problem och man kan sura i 45 minuter över det var fel flingor på yoghurten eller gråta hysteriskt över att man inte får äta blomman på vardagsrumsbordet. Men oftast så är jag ändå imponerad över mina barns positiva synsätt.

Jag inspireras också när de inte riktigt lärt sig vissa sociala koder som vi har i det här landet. De ser det t ex som en självklarhet att hälsa på alla man passerar på en promenad eller på mataffären. Varför ska man inte göra det?

När vi är ute och rör oss eller är och handlar så gillar Noel att hälsa på de som passerar. Jag kan ta ett exempel; när vi var på väg till öppnis och Noel var så peppad. Han hade varit taggad på öppnis i flera dagar och han var full av energi på vägen dit. Han skuttade fram och hälsade glatt på precis alla vi gick förbi. Och om de inte svarade första gången så sa han “Hej!” lite högre och hoppades på svar. Om han ändå inte fick svar så sa han till slut: “Mamma, han/hon hörde nog inte mig…”. Detta upprepade han konstant hela vägen (en promenad på ca 15 minuter) och hans glädje gick inte att ta fel på. De allra flesta svarar inte ens (läs majoriteten trötta skolungdomar då vi passerar ett skolområde) men så svarar någon med ett leende tillbaka och Noel blir överlycklig.

Den här inställningen, sättet att sprida energi och glädje på är så befriande. Jag bli lycklig och stolt och hoppas att mina barn alltid kommer vara trevliga glädjespridare. Heja heja!

Vad brukar du reflektera över att du vill lära dig av barnen?

0

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.