I fredagsmorse låg jag vaken med mina sjuka barn i en säng på landet. Jag hade haft några dåliga nätter och jag kände att mitt tålamod och min energi var inte på topp.. Då låg jag och tänkte på hur jag har “enkla” barn och sällan känner att jag har “rätt” att klaga när man jämför sig med andra. För det gör man ju, jämför sig.. Å ena sidan tänker jag att vad har jag att klaga på som är vaken 2 timmar på natten med barnen när de finns de som knappt får sova alls. Å andra sidan så handlar det ju om hur jag känner och hur mina förutsättningar är och vad man har att utgå från.

Jag kanske förklarar jätteflummigt men tänker att någon kanske kan känna igen sig. Här kommer det jag skrev i fredagsmorse på min mobiltelefon och tårarna brände bakom ögonlocken. Ibland tar bara orken slut..

Jag ligger i sängen, ett febrig barn i ena handen och en bebis som har svårt att komma till ro i den andra. Vi är på landet och klockan är 05.30 och vi har varit vakna alla tre från 04. Är här med svärmor (farmor) nu och resten kommer ikväll. Just nu känner jag mig uppgiven, trött och hungrig. När Mila lagom somnar hostar Noel till så hon vaknar och om Noel skulle råka somna så skriker Mila ut sitt missnöje. Men ändå känner jag att jag får inte klaga. Livet är bra för att klaga. Och så är det ju förstås men det måste väl ändå vara okej att beklaga sig?

Jag har haft två fantastiska graviditeter. Jag har älskat att vara gravid, njutit av hur magen växt. Detta har följts av två enkla förlossningar där jag kunnat vara närvarande, andats igenom majoriteten av värkarna och upplevt förlossningen som något otroligt häftigt och positivt. Jag trodde det skulle göra mer ont men det vågar man ju knappt säga..

Mina barn är generellt sett nöjda med livet, tillfreds och relativt lugna. Ofta väldigt glada! De har sovit mycket redan från början och amningen har fungerat bra. Vi har fått sova på nätterna och de har varit enkla att ha med sig överallt och nöjt sig med att bara få vara med.

När jag pratar med andra föräldrar blir jag ofta påmind om hur lätt jag har det. Och kanske är det så. Alla har vi olika förutsättningar, alla barn är unika och det är mycket som spelar in. Men ibland försöker jag också att klappa mig själv på axeln. Jag kanske också gör ett bra jobb och inte bara har haft tur? Kanske gynnas jag av att se till att göra saker jag må bra av, inte sätta livet på paus för att jag fick barn och att prioritera att röra på mig för att orka vara den bästa mamman jag bara kan. Jag är en doer som trivs med många bollar i luften och gör ofta två (eller fler!) saker samtidigt för att vara effektiv. Jag trivs med att göra mycket saker, ha med barnen på det som går och har försökt göra så från början. För oss fungerar det bra och jag kämpar varje dag med att vara så snäll jag orkar, jag rannsakar mig själv i föräldrarollen och överöser mina barn med kärlek. Och så får jag rätt okej sömn på nätterna. Den ekvationen går ihop för oss och det är jag så tacksam för.

Med detta sagt vill jag inte klampa någon annan på tårna. Fast man försöker göra allt man kan så kanske det ändå blir sömnlösa nätter, barn med kolik, det är jobbigt att vara bland folk för barnet är missnöjt ofta osv. Allt är inte rättvist och man får trösta sig med att allt går i faser och förhoppningsvis jämnar det ut sig i slutändan 😉

Sammanfattningsvis är det okej och klaga ibland. Det händer (relativt ofta) att tålamodet tar slut ändå. Att gråta flera gånger i veckan gör ingenting. Ut med det som ska ut, det känns alltid bättre efteråt. Och ja, jag har fått två “enkla” barn och jag njuter.

Tack livet för att jag får leva varje dag med en underbar man och två fantastiska barn. Jag älskar er mer än ord kan förklara! 

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.