Vissa dagar är bara jobbigare från start. Ibland finns det anledningar, ibland förstår man inte vad som gick snett. Så här kommer en skildring från verkligheten. I fredags var inte den bästa dagen. Jag vaknade i soffan efter en skitnatt. Mila vaknade flera gånger, var ledsen och ville inte ens amma. Tillslut tog jag med henne ner och vi sov resten av natten på soffan. Vi sov i alla fall några timmar till och sen vaknade vi vid 7 och kroppen kändes lite lätt mörbultad och stel. Jag bestämde att vi skulle gå till Öppna förskolan som jag hade tänkt eftersom Noel pratat om det så mycket. Jag lockades lite av att ha en dag i soffan men jag vet att det blir inte så mysigt som man önskar med all Noels energi som måste komma till användning.

En dålig start

Morgonen präglades av att Noel ville testa sin mors tålamod genom att göra tvärtemot, vägra äta, vara långsam osv. Till slut kom vi iväg och jag kände mig lättirriterad. Jag ville ändå ta oss iväg till Öppnis för Noel skulle bli glad men han kändes så otacksam (ja, jag vet han är 2 år men ändå) och jag ställde mig själv frågande till varför jag kämpade så. Vi kunde ju bara vara hemma.. Men samtidigt vet jag att Noel behöver aktiveras så jag kände att jag gjorde rätt.

Väl framme på Öppnis så hade vi roligt. Noel studsade in i lekrummet med ett stort leende på läpparna. Vi lekte med alla leksaker han saknat och Mila satt nöjd på golvet och pillade med någon färgglad leksak. Vi åt en frukt, hade sångstund och lekte lite till. Sen var det dags för lunch och jag värmde barnens mat först. Mila fick leka med någon pryl till jag var redo och Noel fick börja äta. När jag skulle gå och hämta min mat i mikron några meter bort så ser jag plötsligt hur hans tallrik med pasta, sås, ärter och majs ligger på golvet, upp och ner. Jag blir irriterad och plockar upp och ber Noel lugnt att äta ordentligt och hålla i tallriken så den inte åker i golvet när han trycker med gaffeln mot kanten. När jag går till papperskorgen för att slänga pappret jag torkat hela golvet med så händer det igen. Nu bubblar det över men jag behärskar mig. Förstår ju att Noel inte gör det med flit såklart men mitt tålamod var slut. Jag återupprepar samma procedur igen, visar hur Noel ska hålla tallriken och sen lyckas vi ändå få i oss lunchen. Jag känner att gråten ligger tjock i halsen men jag orkar inte visa det. Efter lunchen leker vi lite till och sen går vi hemåt.

Tårarna flödar

Barnen somnar i vagnen som jag hade planerat och hoppats. Så de får stå kvar ute och jag går in och sätter mig i soffan. Andas och försöker ta tag i allt som jag vill hinna göra medan barnen sover. Jag ska bland annat ta tag i bokföringen och skicka in Årsredovisningen osv. Jag har ju i och för sig läst ekonomi men det finns en anledning till all jag inte läst mer redovisning och bokföring än vad man måste. Det är hemskt och min hjärna fattar inte hur man gör. Jag blir lättirriterad eftersom det stör mig att jag känner mig trög. Jag tänker inte gå in på detaljer men bokföringen strular, jag blir så stressad, gråter, Noel vaknar, jag får hjälp av min bokföringskunniga vän, jag känner hur all dagens frustration och flera veckors dålig sömn bubblar över. Jag gråter och gråter. Noel tittar upp på mig från sin platta och säger “Mamma, det är ingen fara. Du behöver inte vara ledsen”. Lilla älsklingen <3 Så stort hjärta! Till slut får jag till bokföringen, försöker samla ihop spillorna av mig själv och lägger mig i soffan och kramas med mina fantastiska barn. De är ju meningen med livet, så underbara och ger så mycket kärlek!

David kommer hem och hjälper till att göra klart barnen och packa ihop oss eftersom vi ska iväg på middag. Vi sätter oss i bilen och det tar ca 45 minuter dit vi ska och vi hinner prata igenom vad som hänt, hur jag känner och hur vi ska gå vidare. Hur vi hoppas på att sömnen ska bli bättre nu. Hur vi ska lägga upp veckorna för att jag ska känna mig mindre stressad. Och till slut får vi en supermysig kväll och jag känner en lättnad över att ha släppt ut alla tårar och känslor. Jag påminner mig själv om att det är okej att tappa tålamodet ibland, att visa barnen att mamma också kan vara ledsen och att man kan inte göra mer än sitt bästa.

Avslutade kvällen med en smarrig semla <3 Eller “hamburgare” som Noel sa

0

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.