Nu har Noel hunnit bli 19 månader och häromveckan kom jag att tänka på att det kanske vore roligt att lägga ut min förlossningsberättelse här på bloggen. Jag försöker ju blanda upp recepten med lite mer personliga inlägg och hittills har jag bara fått positiv feedback på detta. Jag vill ha en mix av smarriga och lättlagade recept och lite personliga inlägg så ni får lära känna mig och veta lite mer än bara om vad jag äter. Det känns roligt att utveckla bloggen åt det hållet. Så jag hoppas inte jag skrämmer iväg någon nu..

Att föda barn var en så häftig upplevelse. Jag älskade det och jag vet att många blir provocerade av det. Jag fick en rätt enkel och snabb förlossning och jag kände mig stark och peppad. Jag fick aldrig panik och tappade kontrollen på ett obehagligt sätt och jag trodde faktiskt att det skulle göra ännu ondare. Men alla är vi olika och tur är väl det 🙂 Jag längtar redan nu till att få uppleva detta igen även om jag misstänker att det kommer gå lite väl fort nästa gång om man ska tro barnmorskan. Så snabbt in till förlossningen nästa gång  så det inte blir hemmafödsel eller i bilen. Vi håller alla tummarna för att det kommer gå bra även nästa gång!

Jag och David skrev ihop förlossningsberättelsen några dagar efter att Noel föddes och jag har den sparad på datorn. Så nu grävde jag fram den, förkortade den lite och ska nu dela med mig av den. Vi har skrivit den i tredje person och jag hoppas ni gillar den! Om ni gillar denna så kanske jag även kan dela med mig av nästa, för lillasyster kommer ju i juni <3 Trevlig läsning!

Noel 11 månader i somras

Kring klockan 03 på morgonen, söndagen den 24 juli 2016 vaknade Sandra av tilltagande värkar. Hon hade redan kvällen före känt en molande känsla, ungefär som mensvärk, men då hon haft liknande känsla de senaste veckorna var det inget hon reagerade särskilt på. Det var ju ändå nästan två veckor till beräknad nedkomstdag (enligt barnmorskans beräkning skulle födsel ske den 5 augusti). Men så började värkarna alltså som sagt tillta där på den tidiga morgonen, och Sandra började så småningom klocka värkarna med en app medan hon läste boka ”Föda utan rädsla” som hon ännu inte hunnit ta sig an. Klockan 05:20 vaknade David och insåg snabbt att något var på gång. Krabbis – som varit det lilla gossebarnets arbetsnamn – var ju enligt det senaste tillväxtultraljudet nästan 30% större än en medelbebis, och hennes värkar var ju kraftigare än hon någonsin känt tidigare.

Under tiden Sandra jobbade med värkarna tog hon en dusch, passade på att raka benen (fråga mig inte :P), försökte äta frukost och att vanka runt i lägenheten vilket inte var någon hit. Den fölande frugans värkar kom vid 8-tiden med inte mer än 2-4 minuters mellanrum, och detta föranledde herrskapet Callermos första samtal till förlossningsavdelningen vid Danderyds Sjukhus. 08:19 pratade de med en barnmorska som frågade hur det var fatt, och dessutom förklarade att förlossningsavdelningen vid Danderyds Sjukhus dessvärre var fullbelagd för närvarande. Sandra förklarade att hon hade ganska regelbundna och ordentliga värkar, men att hon mycket väl kunde tänka sig att vänta ett tag med att åka in. Det gjorde ju inte särskilt ont ännu, och de hade ändå en del grejer kvar att packa ihop. Således beslöts att makarna Callermo skulle avvakta med att åka in, men att de skulle återkomma telefonledes till förlossningsavdelningen vid Danderyds sjukhus så snart de kände att värkarna blev värre. Sandra fortsatte således att ta sig igenom sina värkar, och David sprang under 2-minutersmellanrummen runt i lägenheten och plockade ihop de sista sakerna till BB-väskan. När Sandra ropade “VÄRK” fick David emellertid avbryta sitt ihopslängande av grejer, för att komma och klappa, massera och andas med Sandra genom värken.

Kring klockan 9 hade värkarna tilltagit till den grad att Sandra hade rejält ont. När en värk fick henne att kräkas konstaterade makarna Callermo att det nog var dags för ett nytt samtal till Danderyd för att få åka in till sjukhuset. Barnmorskan på förlossningsavdelningen höll med om analysen att det nog var läge att åka in, men meddelade att sjukhuset dessvärre fortfarande var fullbelagt. Efter ett tags väntande i telefon meddelade barnmorskan att även Uppsala visade sig vara fullt, men att Södersjukhuset hade en plats redo.

Sandra lade sig så 10:09 i det nedfällda framsätet i bilen, och David ställde GPS:en på SöS förlossning. Färden gick relativt fort, och Davids gasfot blev ivrigt understödd av de tilltagande skriken från passagerarplatsen. Efter en hektiskt bilfärd kom de fram till SöS utan större problem – även om Sandras avgrundsvrål vid rödljuset på väg ut på Ringvägen fick en pensionär med hund att hoppa till.

Framme vid sjukhuset fanns det en ledig parkering 10 meter från förlossningsentren. Denna sladdade makarna Callermo in på och David begav sig till entrédörren för att skaffa fram ett lämpligt fordon till sin fölande fru. Att gå några längre sträckor var inte att tänka på i nuläget. Undersköterskan tillskyndade med en rullstol och så rullades Sandra in på förlossningsavdelningen en våning upp. I sal 5 tog så barnmorskan emot och började med att ställa grundläggande frågor om hur länge värkarna hade pågått, hur ont Sandra hade osv. Sandra svarade att hon tyckte värkarna var intensiva och kraftiga samt att det tryckte nedåt även om hon inte riktigt kände att det var dags att krysta. Barnmorskan konstaterade ganska snart att värkarna var av den art att det nog var mer effektivt att genomföra en undersökning än att prata mer. Således undersöktes Sandra kl 10.45 och på frågan “jag måste inte åka hem va?” svarade barnmorskan skrattandes att Sandra minsann var öppen 10 centimeter och att hon inte skulle åka någonstans för här skulle det bli bäbis ganska snart. Trycket som kändes nedåt berodde på att bäbisen hade en huvudsvulst som var långt ner medan skallbenet ännu inte var ända nere i bäckenet.

Förlossningsarbetet gick bra. Sandra tackade ja till lustgas och den fungerade bra. Om det berodde på själva gasen eller att kunna ha något att fokusera på och arbeta med när värken kom är oklart. Men visst kände hon sig lite groggy så någon skillnad gjorde det absolut. När inte CTGn satt så bra valde barnmorskan att sätta in en skalpelektrod på bäbisens huvud för att hålla koll på hur gossebarnet mådde. 11.20 tog personalen vattnet. Sandra höll uppe humöret och hade till och med humor mellan värkarna och David fick även till en värkpausselfie. Vid några tillfällen ville Sandra få bekräftat att arbetet gick framåt och hon fick alltid ett positivt svar vilket höll energin och motivationen uppe. Sandra satt, stod på knä, satt på förlossningspall och bytte mellan dessa ställningar var 20e minut enligt förlossningspersonalens direktiv. Bäbisen tog sig längre ned och personalen påtalade återkommande hur snabbt det här gick och hur rutinerad Sandra verkade på detta. David ägnade sig mest åt att hålla i sin fölande fru samt komma med hejarop. Kring 12.10 förklarade barnmorskan att nu hade bäbisen kommit så långt ner att Sandra kunde börja krysta vid nästa värk. David lyssnade idogt när barnmorskan berättade om krystningstillvägagångssättet och tog sedan rollen som krystningscoach. Detta innebar att han vid varje värk livligt gav feedback till den fölande frugan – det kunde låta ungefär såhär: “tryck, tryck, tryck, tryck – andas en gång snabbt – tryck igen, håll kvar, håll, kvar, håll kvaaaaar – såååja, fortsätt! Fortsätt fortsätt fortsääääätttt…tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, såååja – bra!”. Sandra följde uppmaningarna anmärkningsvärt väl och efter 34 svettiga minuter kom så 12.44 en lagom liten, ganska kletig och lätt skrikande pojke ut till världen. Huvudet och kroppen gled smidigt ut på en krystvärk. Noel Callermo föddes vidöppet med hjässbjudning vilket innebar att han låg med näsan pekandes mot mammas navel istället för mot mammas rumpa vilket är det vanliga. Detta gjorde, tillsammans med huvudsvulsten, att den nödvändiga töjningsdiametern för Sandra var tvungen att vara något större än normalt. Det var således ännu en lite större prestation att föda fram denna praktbäbis. Sandra kreddades för sin styrka och otroligt bra jobb under förlossningen – hon gjorde som personalen sa, var vig och positiv under hela arbetet och var imponerande stark och smärttålig. Även David fick mycket beröm för sin coachteknik och otroliga kämparglöd och peppning.

Efter fika och familjemys kom så barnmorskan tillbaka för vägning och mätning och det visade att pojken var proportionerlig men ganska stor eftersom han kommit 12 dagar tidigt. Resultatet var 3980 g, 53,5 cm och 36 cm i huvudomfång.

Så gick det till när Noel Callermo kom till världen!

4 svar

    • Sandra Callermo

      Haha! Ja det var roligt när David berättade det. Måste varit märkligt eftersom jag inte syntes för jag låg ju ner i bilen. Kom bara ett avgrundsvrål från bilen 😛

      Svara

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.