Småbarnslivet är ofta härligt och fantastiskt men ibland så tappar man all energi och vill lägga sig i fosterställning och bara gråta. Igår blev det en sån kväll och egentligen var det ju ingen speciellt som hänt. Låt mig berätta..

Klockan är 20.12. Jag har varit på Friskis&Svettis och tränat ett pass. Cirkelfys. Jag låser upp dörren och där står David med en rödgråten Mila i famnen. Jag tar henne och hon blir tyst direkt. Hon är så troligt mammig och det är inte första gången detta gör mig frustrerad. Vi håller på att prova ge henne flaska och gröt på kvällarna (gjort det ett par veckor) då hon känns hungrig och amningen inte räcker till men än så länge går det sådär.. David berättar att hon varit missnöjd under hela tiden jag varit borta. Han har vaggat, burit runt på henne, provat olika sätt att hålla henne, ge henne ersättning osv men inget har gjort henne glad. Jag hinner få en snabb uppdatering innan det är Davids tur att åka till sin träning. “Noel har duschat och är iordninggjord för natten men maten står kvar i köket”. Jag går in i köket och ser att David har lyckats tömma bordet på disk men pastan ligger kvar i sin kastrull och den stekta falukorven är alldeles kall på sin tallrik. Den inhandlade maten som jag hunnit packa upp på bänken innan jag åkte iväg står kvar. Inga kylvaror men ändå..

Jag sätter mig i soffan och ger Mila mat medan Noel får kolla på plattan bredvid mig. Mila äter och somnar gott efter en stund och jag lyckas till slut lägga ner henne i soffan med kuddar runt sig. Jag pratar med min syster i telefon och försöker samla styrka att ta tag i resten. Jag ser disk, ovikt tvätt, leksaker utspridda på golvet, blöt tvätt i maskinen som borde hängas, maten som ska in i skafferiet och bokföringspärmarna som jag inte hunnit ställa undan efter dagens bokföringsfix.

Luften går ur mig och tårarna rinner under vårt samtal. Noel tittar på mig, lägger sitt huvud i mitt knä och säger: “Det är ingen fara mamma. Mormor älskar dig!” <3 Så fin! Det är hans nya grej, berättar vilka olika personer som älskar oss. Han fortsätter klappa på mig och försöker göra mig glad. Kittlar mig och busar. Jag kan inte annat än att bli glad och hans kärlek får mig att bli varm inombords. Underbara Noel! Sen går vi till köket och gör några matlådor på resterna, stoppar busigt in några pastafjärilar i munnen innan vi gör välling och går upp till hans rum. Han somnar efter en stund av pillande på mina nariga nagelband. När jag kommer ner till undervåningen kommer David hem efter sitt träningspass och vi försöker samla ihop oss och få hemmet att se ut som ett hem. Nu när båda barnen sover går det snabbt att städa och kaoset försvinner snabbt. Vi kramas, jag känner att jag överreagerat men det var så jag kände och tårar är inte farligt. Jag är glad att jag är gift med min bästa  vän och vi är ett bra team.

Det var skönt att rensa systemet och nu ser jag fram emot en dag med barnen <3

När vi kommit iordning satte vi oss i soffan och unnade oss kvällsfika

0

2 svar

  1. Helena - Mellan raderna

    Vilken fin och bra beskrivning av vardagen med småbarn! <3 Jag kände igen mig i allt. Just de här överväldigande känslorna som bara talar om för en att man är otillräcklig, att tiden aldrig räcker till, att allt bara rasar – blandat med de där magiska ögonblicken när man blir helt varm inombords, tänker att man har det helt fantastiskt och att man bara överreagerar. Fram och tillbaka, varje dag samma sak. Man gråter av kaos ena sekunden, av lycka andra sekunden <3

    Svara
    • Sandra Callermo

      Tack för din fina kommentar! Det är skönt att veta att man inte är ensam. Det är bara kämpa på och njuta av de lite mer harmoniska och positiva stunderna. Kram till dig <3

      Svara

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.